Pinned Travian: Path to Pandora

By using our site, you accept the use of cookies to make your visit more pleasant, to offer you advertisements and contents tailored to your interests, to allow you to share content on social networks, and to create visit statistics for website optimisation. More information

  • Travian: Path to Pandora



    Jag heter Shu och är en av natarernas bytesfåglar. Förr bodde jag i byn Nekhen i Travians land, några mil från natarernas huvudstad Atum. Hela mitt liv ägnade jag åt att tjäna natarernas älskade kejsare Asur. För tio år sedan fick jag ett hemligt uppdrag; att upptäcka ett nytt land åt min stam, ett land där vi kan frodas igen. Det var ett långt och svårt uppdrag, och nu när jag är 40 år gammal återvänder jag för att berätta min historia.



    På min väg tillbaka till Travians land upptäckte jag att världen inte är som jag minns den. Det var märkligt att se. Allt såg likadant ut, men samtidigt är det något som är annorlunda. Jag har bestämt mig för att undersöka saken och rapportera det jag upptäcker till kejsare Asur. Du vet säkert att natarerna är en enslig stam; vi beblandar oss inte med stammarna utanför den gråa zonen. Det är inte säkert att de vet vad som händer här, så jag måste berätta det för dem. Du kan inte tro vad som händer här...
  • Reggia Latina


    Till ers kejserliga höghet,

    Jag har anlänt i närheten av Reggia Latina. Trots att jag känner området väl måste jag säga att det känns främmande. Något hänger i luften...

    Mina ben bär spår av de många berg och fält jag har passerat. Det har varit en svår och bitvis farlig resa. Vi behövde tänka oss för och inte resa hit oförberedda. Nenet, min trogna följeslagare, verkar dock helt oberörd av resan. Han glider genom luften lika lätt som dagen jag fann honom.

    Jag var fortfarande flera kilometer bort när det högsta tornet i den romerska byn syntes över horisonten. Byn ligger vid foten av ett berg som erbjuder både ett naturligt försvar och värdefullt järn. Kring byn ligger välplacerade skogar, vetefält och lergropar. Varje arbetares väg har planerats för att vara så kort som möjligt.

    Medan jag närmade mig kunde jag se att hela byn omgavs av en hög stenmur. Imponerande. Nenet flög i cirklar och kraxade en varning när jag närmade mig de romerska vakterna. Jag smög in i en närliggande skog för att ta på mig mina romerska kläder.

    Jag kan fortfarande inte förstå hur en så avancerad civilisation fortfarande kan klä sig i sandaler. När jag gick mot porten kunde jag se att vakterna patrullerade området noga. Dagen närmade sig dock sitt slut, så många arbetare återvände från dagens arbete på fälten. Jag hade inga problem att smälta in i den strida strömmen av bybor. Nenet började kraxa och flyga i konstiga mönster. Alla tittade genast upp och jag kunde smita in helt oförhindrat. Romarna är som besatta av varsel från fåglarna.

    Väl inne i byn blev jag helt förundrad. Allt var i ständig rörelse. Hundratals röster försökte överrösta varandra, folk sprang fram och tillbaka och vagnar fulla av råvaror och soldater marscherade perfekt i takt. Jag passerade en stor, rund byggnad med en kupol byggd helt i guld. Soldater med strängt utseende var stationerade utanför. Jag undrar vad, eller vem, de vaktade? Hästarna jag såg dricka från brunnen utanför hade varit värdiga våra högsta adelsmän.

    Jag mötte blicken hos en man på väg mot mig och bestämde mig för att bege mig av. Han tittade mig strängt i ögonen. Han var klädd i vitt med en röd mantel hängande över ena axeln. Det måste ha varit en av byns senatorer! Kände han till min hemlighet? Jag höll andan medan han passerade mig. Han visste inte vem jag var. Jag drog dock direkt nytta av situationen och började följa efter honom. Han gick in i en annan stor byggnad med två våningar. Klätterväxter sträckte sig längs väggen upp mot en utsmyckad balustrad. Jag smög fram till en av husets öppningar och lyssnade.

    Senatorn talade upprört med en annan man. Den andra mannen bröt starkt och kallade senatorn Gnaeus Titianus. Bra att veta. De klagade över att en by grundats i närheten, av ett nytt folk som inte hade någon rätt att slå sig ner där. Romarna uppfattade åtminstone saken så. Detta nya folk var tydligen experter på råvaruproduktion. Jag kunde höra avund i senatorns röst – det hör man inte ofta från en romare. Det stod klart att jag själv behövde besöka detta folk. Jag var redan på väg bort när jag hörde senatorn nämna deras namn.

    Han kallade dem egyptier.

    The post was edited 1 time, last by Stellamini ().


  • Till ers kejserliga höghet,

    Efter att ha lämnat den romerska byn påbörjade jag genast min resa mot Egypten. Jag fick veta att deras by heter Tanis. Vetefälten ersattes sakta av sanddyner. Luften var torr och solen gassade hänsynlöst. Vattnet började snart sina, trots att jag hade fyllt på i den romerska byn.

    Nenet flög troget i förväg. Han varnade mig flera gånger för att byarna jag tyckte mig se vid horisonten bara var hägringar. Jag blev mycket lättad när jag såg de stora blåa flaggorna och Nenet inte protesterade. De stora cylindriska byggnaderna med platta tak syntes på långt håll och var högre än alla byggnader jag tidigare hade sett. Byggnadernas tegelstenar hade konturer av små blå stenar. En besynnerlig symbol prydde fasaden på varje byggnad.





    Jag gick förbi de kringliggande vetefälten och närmade mig byns portar. Många byinvånare arbetade flitigt trots eftermiddagens intensiva hetta. Jag klädde mig sedan länge på egyptiskt vis, eftersom det var det enda som passade i värmen. Jag såg till att klä mig som en mäktig man, så att ingen av vakterna skulle våga stoppa mig. Med huvudet högt och blicken skarp gick jag rakt förbi vakterna och in i byn. De blev nervösa, men de visste att ett ord till fel person kunde kosta dem tungan.

    Jag hade haft mina misstankar, men nu visste jag egyptiernas hemlighet. Romarna arbetade hårt, men de uppskattade sina raster. Jag hade aldrig sett folk arbeta så hårt som här. Arbetarna svettades och andades tungt men tog aldrig några pauser, inte ens de som bar de tyngsta stenarna. En särskilt märklig byggnad fångade min uppmärksamhet. Den transporterade vatten i välplanerade rör genom hela byn. Små gräsplättar växte kring rören; de gav liv åt den annars uttorkade marken.




    Jag fortsatte fascinerad längs min väg. Mellan de cylindriska byggnaderna fanns mindre, rektangulära byggnader med höga skorstenar. Brödlimpor låg och svalnade på en träbänk. Medan jag åt mitt mellanmål nådde jag en av byns mest magnifika byggnader. Den var två våningar hög och byggd av både tegel och stark kalksten. Byggnaden bestod av många väl utformade delar och kanterna var dekorerade med blåa stenar. Det stod klart att detta var en viktig byggnad. Jag var tvungen att ta en titt inuti.

    Alla var ute och arbetade, så jag hoppades att huset skulle vara tomt. Jag klättrade tyst in genom en öppning. Rummet var mörkt och kallt. Flera vapen hängde på en av väggarna. Skriftrullarna på ett bord nära mig var dock mest intressanta. De visade bilder av främmande byar och några skisser av stora vagnar som kunde bära råvaror. Egyptierna hade verkligen inget liknande. Ett ljud hördes från övervåningen. Jag var tvungen att röra på mig. Med ett sista ögonkast uppfattade jag namnet på byn: Teutoburg. Det avgjorde saken.

    Mitt nästa mål var att besöka germanerna.

  • Till ers kejserliga höghet,

    Efter att med framgång ha infiltrerat egyptierna begav jag mig av mot Teutoburg. Större delen av min resväg gick genom en gigantisk skog som aldrig verkade vilja ta slut. Luften var kall på nätterna, men mina germanska kläder av päls och läder höll mig varm. De höga träden pekade mot en himmel fylld av stjärnor, vilket gjorde det lättare för mig att navigera medan Nenet sov på min axel. Efter en kort vila nådde jag Teutoburg. Morgondimman låg tjock runt mig.

    Det första jag lade märke till var lukten av färsk humle. Märkligt. Några män högg träd i närheten. De lyfte stockarna som om de var gjorda av fjädrar och bar in dem i byn. När jag närmat mig deras läger lyfte jag en av de mindre stockarna. Den var verkligen inte gjord av fjädrar, men var min nyckel in i byn. När jag närmade mig portarna visade det sig dock att vakterna inte gav mig en blick. De var upptagna med att spela kort och dricka något som luktade starkt av örter och citrus. Mycket märkligt.

    Jag gick in i byn och insåg att allt, förutom lermuren som omgav byn, var byggt i trä. När jag tittade mig omkring insåg jag var lukten kom ifrån. Det kom från en trähydda med en tunna utanför som var nästan lika stor som jag. Tunnan var ansluten till ett rör och två långa cylindrar. Bakom byggnaden stod flera mindre tunnor. En av dem var öppen och en grupp germaner fyllde girigt på sina muggar från den. Det verkade göra dem starkare, men det gav dem även ett konstigt sinne för humor.




    Jag strövade förbi och tog en slurk. Det smakade bittert men värmde mina kinder. Hur som helst var jag här för att lösa ett annat mysterium: de stora vagnarna egyptierna hade ritat. Jag fortsatte därför mitt letande tills jag hittade en byggnad med två våningar och ett stall intill. Inuti stallet stod en trävagn med plats för tre personer. Det var ett mästerverk av snickarkonst. Inte långt därifrån fann jag flera små ställ som visade upp värdefulla varor som grönsaker, får, bröd och juveler. Det verkade som att germanerna gillade att handla.

    När jag hade skrivit ner allt jag sett hittills tog jag lite bröd och gick vidare. En gigantisk byggnad stod i byns mitt. Som de flesta byggnader här hade den ett sluttande tak. Det var dock något annorlunda med detta tak. Taket bestod av små tak placerade ovanpå större tak, vilket skapade flera åtskilda områden ovanpå byggnaden. Byggnaden måste fylla något särskilt syfte. Dörren pryddes av en stor blå symbol. Jag gick närmare för att inspektera den. Det var då jag hörde krigsvrålen.

    Krigare på hästar dök upp från ingenstans. Männen hoppade av och började plundra staden. Innan germanerna ens förstått vad som var på gång var några av ryttarna redan på väg tillbaka med säckar med plundringsgods. De var otroligt snabba. Två soldater tittade på mig och nickade åt varandra. Jag vet inte om de misstog mig för någon annan eller om de bara såg att jag inte hörde hemma här. Innan jag visste ordet av hade de övermannat mig, bundit mina händer, kastat upp mig på en häst och red iväg med mig.

    Vi red ett tag. När vi kom fram kastade de mig i en fängelsecell utan ett ord. De inspekterade mina saker med kunde åtminstone inte förstå vad jag skrivit i min dagbok. På natten återvände Nenet till mig och hackade på mina bojor tills mina händer blev fria. Jag är rädd att brevet jag nu skriver kan bli mitt sista. Säg till min fru och dotter att jag gjorde allt jag kunde för vårt imperium.

  • Till ers kejserliga höghet,

    En vecka hade passerat i fängelset. Varje dag fick jag bröd och vatten, men aldrig något svar på mina böner. Nenet besökte mig ofta, ibland med nötter eller vindruvor. Min cell var liten. Dag och natt tittade jag ut genom den enda öppningen. Jag väntade och observerade. Jag hade redan listat ut att det var gallerna som höll mig fången i sin by Celtica. Det var en fascinerande plats. Jag kunde se ett hus som var två våningar högt, byggt av sten och förstärkt med trä. Taket var gjort av halm. Utanför huset stod flera stora stenar som en skulptör hamrade fram till byster och andra objekt.

    Det fanns ytterligare en byggnad inom synhåll från min cell. Den var rund med ett halmtak och skorsten. En öppen plats framför byggnaden hade hägnats in. Flera små föremål låg utanför, inklusive sågar, rep och metallkedjor. Gallerna verkade vara mycket skickliga stenhuggare. De var även alltid på sin vakt mot inkräktare.

    Ibland gick en grupp vakter förbi mitt fönster. En av dem bar fortfarande på en säck med mina tillhörigheter. Jag behövde få tillbaka min dagbok. En morgon när jag fick bröd och vatten kände jag en bris komma in genom fönstret. Brisen bar med sig upphetsade röster som ropade om en invasion. Mannen framför mig släppte fatet och sprang ut. Han lämnade dörren öppen. Trots att det verkade vara en gåva från gudarna var jag rädd att jag gått ur askan i elden. Jag gick sakta mot cellöppningen och kikade runt hörnet. Ingen i närheten. Det enda jag kunde se var en dörr som ledde ut.



    Jag närmade mig dörren och öppnade den. Hela byn var i rörelse. Några gillrade fällor på strategiska platser. Andra flyttade på en grupp stenar och öppnade ett gömställe. Råvaror och andra värdesaker kastades ner i gömman. Jag upptäckte soldaten som bar på min säck. Jag började följa efter honom, men allt folk som sprang fram och tillbaka kom i vägen. Någon knuffade omkull mig. När jag rest mig upp hade soldaten försvunnit ur sikte. Då hörde jag Nenet kraxa. Han följde soldatens väg från luften.

    Jag passerade en grupp tält. Soldater kom springande och greppade sina spjut och sköldar som stod där. Deras långa och mustaschprydda ledare skrek order kors och tvärs. Krigare på hästar red förbi. Jag var rädd att någon skulle upptäcka mig, men alla höll blicken spikrakt framåt. Jag nådde ett stort öppet område där de flesta av soldaterna samlades. Äntligen fick jag åter syn på mannen. Han bar dock inte längre på min säck.

    Jag höll mig i bakgrunden och sökte med blicken efter mina ägodelar när jag hörde rop om att fienden var här. Det var ett främmande folk. En hel armé av ryttare. Gallernas ledare gav sin sista order. Alla skulle göra sig redo för fiendens anstormning.

    Hunnerna var på väg.

  • Till ers kejserliga höghet,

    Vid sin ankomst satte hunnerna skräck i Celtica. Byns portar slets upp och en ändlös hord av beridna krigare stormade in. Sköldar slogs i bitar, fällor bröts itu och soldater skrek högt. Efter några minuters kaos var striden över och de segerrika hunnerna började plundra byn. Jag höll blicken fäst på mina ägodelar. Så snart dammet lade sig skulle jag kunna lämna denna fördömda plats.

    En grupp krigare gick fram mot min säck och sökte igenom den. De öppnade min dagbok, stannade upp och började se sig omkring. De stod stilla med blickarna riktade mot mitt gömställe. Jag var livrädd men höll mig helt stilla. Efter några ögonblick tittade de på varandra och lade tillbaka dagboken i säcken. De betedde sig definitivt lite underligt. Jag försökte höra vad de sade, men de var för långt borta. När de satte upp på sina hästar och red iväg tyckte jag mig höra ett namn: Gnaeus Titianus. Jag måste ha hört fel.

    De lämnade en häst efter sig. Konstigt. Även om det kunde vara en fälla hade jag inget val; jag var tvungen att följa efter dem. Jag tog på mig kläder från några stupade hunner, satte upp på hästen och red genom Celticas trasiga port. En grupp krigare mötte upp mig. Jag gjorde mitt bästa för att smälta in, och konstigt nog verkade de inte lägga märke till mig alls. De firade sitt framgångsrika anfall med sång och hurrarop. Några ställde sig upp och dansade på sina hästars ryggar medan vi red vidare.

    Vi red över tomma ängar och slätter mot Askuzai, hunnernas hem. Jag fick kämpa för att hålla jämna steg med mitt sällskap, som säkert hade lärt sig att rida innan de kunde gå. Nenet följde efter på avstånd. Han var förmodligen rädd för den dödliga träffsäkerhet hunnerna tidigare hade visat upp med sina bågar. Byn syntes redan på långt håll, eftersom inget blockerade sikten. Omgivningen gav intryck av att vara utformad så att allt var tillgängligt från hästryggen. Något annat kändes dock konstigt med detta område. Det var något i luften...


    Vi red i full fart genom porten och saktade inte in förrän vi nådde ett stort och öppet torg mitt i byn. Trupperna från räden samlades här. Framför oss stod en staty som föreställde en hunnisk krigare sittandes på en stegrande häst med sin båge spänd. Hunnerna hurrade och pratade om anfallet. Alla verkade tycka att just de hade uppvisat störst mod. Jag noterade att Nenet flög i cirklar i utkanten av byn.

    Jag steg av från min häst och gick åt Nenets håll. Det fanns nästan inga vanliga byggnader, men jag passerade ett stort antal tält. Rök bolmade från en stor fristående skorsten intill ett litet träskjul med tygtak. En hammare, ett städ och flera olika vapen och rustningar var placerade kring det.

    Ett ljud hördes i närheten. Jag gick förbi ett vindskydd där flera hästar åt färskt gräs och vilade. Vindskyddet hade två tak, ett av trä och ett av tyg. I en separat del lagrades hö. Hästarna såg lite märkliga ut utan hunner på ryggarna. Jag fortsatte gå mot Nenet. Han flög över en byggnad av ansenlig storlek. Den stod på träpålar, hade murar gjorda av hårda fibrer och ett tak av tyg. Jag gick mot öppningen, mellan två eldskålar, och steg in i byggnaden. Jag fann mig i ett runt, rymligt rum.

    Här satt senatorn, Gnaeus Titianus. Han inspekterade först min dagbok innan han lyfte sin blick i en hälsning. Ett leende spred sig över hans ansikte. Sedan började han tala. Han sade att han nu visste vem jag var. Vidare berättade han att världen hade ändrats i grunden under de 10 år jag varit borta.